torsdag 21 januari 2010

Nötknäpparen


Ett av mina tidigare inlägg hade rubriken Att få in – put. Förra veckan kom jag på att jag missat en del input, som så många andra, när jag var liten.

Mina föräldrar läste inte sagor för mig och de teatrar jag fick stifta bekantskap med gästspelade i gymnastiksalen på skolan där jag gick. Det fanns inget naturligt kulturarv som gjorde sig gällande, mer än då den genuina finska arbetarkulturen.

Ett av barnen, Ph 9 år, och jag var och såg en balett på Operan. Det var input ska gudarna veta. Så vackert, så Beskow, så mycket av allt som jag inte fått förrän i vuxen ålder. Kanske var det extra starkt just därför, för att jag satt där med henne. Vi applåderade så det gjorde ont i händerna och vi var rörande överens om att detta ska vi göra om snart igen!

Det gick upp för mig att det känns så bra att kunna ge barnen sånt som jag själv inte fått i modersmjölken. Kultur är ingenting som man råkar trilla på, skulle jag tro. Eller är det kanske just det jag har gjort i vuxen ålder, nåväl. Jag tror vi kan hjälpa våra barn att upptäcka oändligt mycket mer än vi anar och framför allt är vi normsändare, vilket vi aldrig får glömma.

Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör. De går dit vi går, de gör som vi gör och så länge den enda nötknäpparen de känner till ligger på köksbordet under julen – ja, så länge kommer de ha en lucka stängd, en lucka där mycket gott annars hade kunna trilla in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar