När jag föddes i mitten av 60-talet så satt Markus ofta barnvakt åt mig. När jag blivit sådär 7-8 år gammal så fick jag hans kniv – vad annars? - som han hade haft i den Finska armén. Om man får någons kniv i Finland så är det stort, långt mkt större än jag då kunde förstå.Åren gick och vi sågs sista gången -86, då jag gjorde militärtjänsten och hade helgpermis från vinterutbildningen i Boden. När vi, 2007, flyttat till min nya HOME TOWN (of my life) STHLM så var jag ute och gick med barnvagnen då jag fick ett telefonsamtal om att han hade dött. Han hade dött bara några kilometer från där vi bor, fast att han bodde på andra sidan polcirkeln. Märkligt, minst sagt.
10-minuter innan jag skulle gå upp på scenen i går, för att tala på ett event i World Trade Center, så skulle jag hämta lite dricka. I ögonvrån såg jag en namnbricka med ett bekant namn på, det var Markus son!?! Jag fick, för att citera Gunde Svan, ståpäls. – Hej, ja du där..., äh, vi är…, vi är väldigt släkt… Vi hann växla några snabba ord, tittade förundrat på varandra och jag tror han nämnde att han hade en stuga där min mamma kom ifrån, i nordligaste lappland. - A, men du, jag måste skynda då det snart är dags att sätta igång. Min fru, vars släkt är stort då även tremänningar räknas in i den allra närmaste familjen, har alltid förundrats över mitt totala ointresse för släkten – jag också. Har liksom aldrig varit någon ”släkt kind of guy”. Men jag tror att det håller på att förändras, har det månne med åldern att göra? Låt det inte gå 25/30/40 år igen innan vi ses nästa gång tänkte jag då min nyfunna släkting och jag skiljdes åt.
Glada//doc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar