Time flies och det var inte länge sedan som jag tillägnade mitt 100:e inlägg på denna blogg till min familj.Nu är det dags för inlägg nr:200 tillägnat min två bästa vänner - "lill-Chrille" och "Persson".
De är två vänner som har hängt med i ur och skur, två vänner som vet allt om mig, två vänner som bara blir värdefullare för var dag som går.
Gamla vänner går som bekant inte att få nya.
Det är vänner som varit med i med- och motgång, vänner som vänskapen bara har fördjupats med, vänner som varit mina absolut största tillgångar - ofta när jag förtjänat det som allra minst - när jag varit en av dem som bara gud orkar med…”Det är dom utan jobb som inte har någonting
som förlorat sin kvinna som har tappat sin ring
som har övergett huset som har lämnat sin bil
dom som sytt om sina kläder som inte har någon stil
det är dom utan vänner det är dom utan land
som grävt ner sina vapen som har klippt alla band
som har glömt hur det doftar som har tappat sitt tal
som för längesen har tappat rösten som inte har något val
…det finns människor som bara gud orkar med.” (Bo Kaspers)
Tack båda - love you!
Nu är det dock svårt att skriva detta inlägg med mindre än att jag också biktar mig en smula, om hur korkad jag kan vara/var – än i dag.Opererade mitt högra knä i fredags, allting gick bra.
– Du kan gå på det så mycket som smärtan tillåter, sa läkaren.
26 timmar efter operation, när allt kändes mer än helt ok, åkte jag och tvättade bilen. Senare på kvällen hade en scenförändring ägt rum, milt uttryckt. Allt kändes inte helt ok längre.
- Vad var det jag sa, sa min fru. – Ja, men vi har ju en ren bil i alla fall – inte helt fel, sa jag.
Man lär så länge man lever, har goda vänner och en klok fru.
Allt gott//doc.
Hakka päälle pohjan poika!
SvaraRadera