Frågan ovan var den första som opponenten - Dr. Alec Morton från London School of Economics - ställde då min fru försvarade sin avhandling i torsdags.
De därpå följande diskussionerna blev intressanta och frågorna vassare. Såväl opponenten som försvararen skötte sig med bravur. Betygsnämnden var rörande eniga i sitt utslag och professor Harald Kjellin fick förtroendet att förkunna resultatet.
En enorm LÄTTNAD infann sig och i bakgrunden ser vi en stolt pappa applådera och njuta av denna speciella stund. Kan inte ens föreställa mig känslan som förälder.
Ett arbete som pågått i närmare 10 år, inkl. några år av barnledighet, hade i och med detta besked nått målsnöret!
Kvällens festligheter kunde snart ta vid och professorer och doktorer skrattade och log - sida vid sida - med folk från samhällets alla hörn och klasser.
...mitt i allt detta satt jag, en arbetarpojk från Norrköping, och tittade beundrande på min fru...
I mitt öra viskade ett av våra barn -11-åringen - att även hon ville hålla ett tal. Hon berättade hur mycket hon älskade henne av HELA sitt hjärta, hur stolt hon var denna dag och att hon sett hur hårt hon hade jobbat för att bli färdig med sin Ph.D.
Hon höll sitt tal på klockren engelska. Inte ett öga var tort, inte ett enda så långt ögat kunde nå.
Per min bästa vän satt och torkade tårarna och undrade "vafan som hände?", "jag är ju ingen lipsill" som han uttryckte det. Jag sa inget, men tänkte samma sak, log och torkade mina.
...jag tittade på min fru, så vacker, så klok, varmhjärtad, intelligent, sexig och helt underbar livskamrat. Det fick mig att ännu en gång tänka på orden från Peter LeMarcs skiva Bok med blanka sidor där han sjunger att:
En enorm LÄTTNAD infann sig och i bakgrunden ser vi en stolt pappa applådera och njuta av denna speciella stund. Kan inte ens föreställa mig känslan som förälder.
Ett arbete som pågått i närmare 10 år, inkl. några år av barnledighet, hade i och med detta besked nått målsnöret!
...mitt i allt detta satt jag, en arbetarpojk från Norrköping, och tittade beundrande på min fru...
I mitt öra viskade ett av våra barn -11-åringen - att även hon ville hålla ett tal. Hon berättade hur mycket hon älskade henne av HELA sitt hjärta, hur stolt hon var denna dag och att hon sett hur hårt hon hade jobbat för att bli färdig med sin Ph.D.
Hon höll sitt tal på klockren engelska. Inte ett öga var tort, inte ett enda så långt ögat kunde nå.
"Jag är stolt att gå vid din sida, stolt att kalla dej min
Stolt att gå i din närhet, stolt, stoltare än någonsin
Jag är stolt att bära din börda, stolt att dela halva din skuld
Stolt att dela din glädje, stolt att bära denna ring av guld"
Grattis till din doktorsexamen min älskade, jag är stolt över att gå vid din sida, stolt över att bära denna ring av guld...
//dr. riabacke nr:2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar