Kommer ni ihåg den stackars damen, alltid med ett leende på
läpparna, som stack in huvudet i klassrummet på glada 70-talet och möttes av
ett öronbedövande BUUUUUUUUUUUUUUUUU!!!!!! – ungefär som när ett bortalag kliver in
på en fotbollsarena i fiendeland?
Det enda hon ville göra var att hjälpa oss småbarn att hålla
tandtrollen stången. Vad fick hon för det? Idag förstår jag henne bättre, idag
förstår jag henne fullt ut.
Måndag för oss alla, morgonen börjande bra och jag kände mig
full av förväntan inför det som veckan bär i sitt sköte. Sen dök den
obönhörliga frågan upp; Vem lämnar och hämtar på dagis? Vi turas verkligen om i
konstruktiv anda, men barnen upplever det som om jag hämtar och lämnar 9/10
gånger.
- OOOOOOOOHHHHHHHH-NOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!, NEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!,
VAD TRÅKIGT…. VARFÖR?!?!?!?!?!
PAPPA-BAJSKORV!!! :-///
Inte lätt att bli profet i sin egen hemstad konstaterade jag
för någon vecka sedan och samma verkar gälla i sin egen familj. På alla
IT-/Managementkonsultbolag står man inför utmaningen att ”nå högre upp i
näringskedjan”, dvs. att föra dialog och sälja till de som har pengarna, makten
och beslutsmandatet. Hemma hos oss gäller samma tänk och högst upp finner ni
således inte mig, jag kommer strax efter/under lånekaninen. Förslag på strategi för skapa en bättre dialog och nöjdare "kunder"?
Allt gott och bästa vecka, med eller utan flour och ev. lämning-/hämtning
från dagis//doc.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar