tisdag 9 april 2013

För en vecka sedan


 var jag tillbaka till Norrköping, en stad i mitt hjärta. Jag var tillbaka för att gå på en föreställning i Värmekyrkan, i det bedövande vackra industrilandskapet. En fjäril med förhinder, en föreställning om viljan och rädslan – en föreställning om livet. En alldeles fantastisk föreställning.


Föreställningen byggde på Ulrika Malmbergs självbiografiska texter, texter som lästes av Kelly Taiton, och på musik skriven av Ulrika och Peter Malmberg.

På väg dit sprang jag ihop med en gammal mycket god vän, en av mina absolut närmsta från förr. Vi pratade om livet, summerade läget, barnen, familjen, jobbet, träningen. Han är pilot och hade hört att bolaget skulle börja flyga med en alldeles ny flygplanstyp.

- Vore kul om det skulle bli av, vore spännande att få flyga de sista 10 åren med en riktigt modern kärra, sa han.

De sista 10 åren? Det var inte länge sedan han flög sina modellplan på Himmelstalundsfälten och drömde om att bli pilot. De sista 10 åren.


Ewa Fröling intervjuades i Aftonbladet förra veckan och konstaterade att ”när man passerar 50, 60, då hajar man vad livet blev, sedan är resten bara en konditionsfråga. Nu är det verkligen sista dansen. Ska du orka eller inte? Vad har du för projekt? Har du några drömmar kvar?”


Jag och många av mina närmasta närmar oss 50, många av oss har nog gjort ett snabbt överslag och konstaterat hur det har blivit – so far. Vilka är drömmarna vi har kvar och vad håller oss tillbaka? Gör vi det vi önskar, lever vi de liv vi drömt om?


Svaren varierar och skälen till en det ena än det andra likaså. I föreställningen – En fjäril med förhinder – var ett genomgående temat att rädslan att misslyckas ofta överskuggar lusten att lyckas.

Go big or go home, förverkliga dina drömmar här och nu – sen kan mycket väl vara försent.

…de sista 10, 20, 30, 5 eller 3 åren.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar